Resan tog en oväntad vändning, från frihet och lycka till intensivvård och operationer. 

Började dagen efter matlagningskursen kl.05 då jag började springa på toan o spy. Sen följde Andreas på och vi körde det racet i två dagar, ingen mat så det va mest grön magsaft.. Orkade knappt ta oss ner för att köpa vatten, tog väl ngn timme att ta oss samman o komma ner de få gångerna de blev av. 

Tillslut sa Andreas att vi måste t sjukhus så han packade ihop våra grejjer i omgångar medan jag låg utslagen i sängen. Han stack ut huvudet i hopp om ngn hjälp, vi kravlade oss ner till en tuktuk och skumpade iväg. Fick sitta i varsin rullstol när vi kom fram till Chiang Mais sjukhus, packningen orkade jag inte bära... Efter inskrivning fick vi åka olika vägar, jag först iväg t intensiven och Andreas till sitt rum. 

Minns inte så mkt härifrån, har sett vidriga bilder på mig där jag ser helt borta ut osv. Minns att jag fick syrgas i mask och sen respirator så jag inte kunde svälja, prata eller äta. Det var väl bara att tacka o ta emot. Men tror nu efteråt att jag glömde att man inte skulle bita på den för jag minns väldigt väl de 40 min som jag kämpade för varje andetag. Försökte visa att jag inte fick luft och att de skulle skynda på men de bara stod o glodde kändes det som. 

Förstod sen att de väntade på ETT ANTAL specialister som sedan dess haft koll på mig, tre läkare, ngn tekniker, några sköterskor, ECMO (hjärtmaskinen)specialister osv.. 

Fick prata med pappa på telefon i början av vistelsen men jag hade fortfarande inte fattat att det var så allvarligt så när vi la på frågade läkarna om mina föräldrar skulle komma ner. 

- Komma hit, borde dom det? 

Så hemskt att se bilder på sig själv när man är drogad, vinnögd och inte kan förklara vad man menar. O ambulans med följe som blinkar varningsljus, ambulansflyg, det är INTE den Lina jag känner...

Vet inte hur många dropp pappa räknade till, kanske 10st olika? Samt 7 maskiner som hängde på sängen, ECMO och respirator. 

O då var upplevelsen säkert inte värst för mig utan:

- När Andreas blivit piggare och skulle leta upp mig, hittar dom inte mitt namn i systemet. Letar runt i olika byggnader tills de hittar mitt namn helfelstavat.

- När mamma o pappa hittar mig på intensivvårdsavdelningen på ett ganska smutsigt o enkelt sjukhus väldigt dålig. Hjärtat pumpade väl under 30% men ska va mellan 60-80% och dålig syresättning.

Och eftersom jag fick mkt sömnmedel och droger kunde jag prata om ngt och sen sova i nästa sekund. Frustrerad när jag inte kunde skriva vad jag menade på telefonen eller papper. Mycket axelryckning från mig säger dom.