Jag går den långa, sterila korridoren fram med en klump i magen.
Jag som hatar denna miljön och nu är det allvarligt, det gäller en anhörig.
Jag har fruktat denna dag så länge, när man inte har någon aning om utgången.
Bakom skynket är dörren till rummet. Stämningen är dämpad men lugn när jag kliver in. Någon ler lite tafatt att jag är välkommen. Blicken sa "Här är vi, skönt att Du kom." Lugn. Fläkten blåser febrilt från vänster till höger och tillbaka igen.

Några näsdukar ligger på rullbordet bredvid sängen. Och där, där ligger hon. Vitklädd och sovandes, bröstet går upp - och ner igen. Upp. Och ner.
Svaghet, trötthet, hon är skör. Slangar. Maskiner.
Men inga livsupphöjande medel, enligt hennes önskemål.
Bara smärtstillande. Ibland tittar hon upp, dricker några klunkar vatten från det avklippta sugröret. Krafterna räcker inte till att suga upp vattnet hela vägen genom ett normallångt sugrör.Sköterskan frågar om hon är orolig, "nej" får hon till svar. Jag hoppas verkligen att nej:et var ett ärligt nej. 

Tårar rinner längs kinder. Pappa sitter i fåtöljen och jag sätter mig i hans knä. Djupt andetag. Pappa viskar i mitt öra, något jag inte vill höra. Magen knyter sig, det går inte att hålla tillbaka. Hulkande och tårar.
"Passa på att säga att du älskar henne. Man klarar inte många fler dagar utan näring eller mat. Det är nära nu."
Vad säger man som sina sista ord till en människa? Några väl utvalda ord. Men känslorna och sorgen tar över igen, gråt och krampaktig kropp.

"Det finns inget hopp för mig längre..." säger hon. Efter ett liv i sjukhusbranschen visste hon vad hon pratade om.

Vi blir själva i rummet, de andra måste äta men jag är inte hungrig.
Nu är stunden kommen, den allra sista med bara oss. Vi tre. Farmor. Farfar. Jag.
Hur börjar man? Var börjar man?

"Jag har skrivit..." Gråten kommer direkt.
Sluta, detta är viktigt. Ingen gråt nu, säg det du ska. Säg det jag vill säga, säg dom sista orden innan det är försent.
"För ett tag sen, i skolan, skrev vi högtidstal på svenskan. Jag skrev ett tacktal till er, som jag höll för klassen. Jag skulle vilja säga några rader från det till er."
Jag berättar hur tacksam jag är över alla lov vi fått tillbringa i Lyckebo tillsammans med dem och kusinerna. Farfar nickar och mm'ar instämmande, farmor avbryter och säger åt farfar att vara tyst så jag kan fortsätta berätta ostört. Inte för att det störde mig men farmor ville gärna "ta ansvar" för andra också. De lekfulla sommarloven, den goda maten, tryggheten, friheten och den totala lyckan att bara finnas till. Envisa tårar rullar nedför kinderna.

"...därför vill jag tacka er!"
Det blev inte som i klassrummet. Inte lika exakt tid som vi eftersträvat och som jag lyckades med i klassrummet, inte lika nervöst men denna gång med sorg rinnande längs kinderna. 

En och en halv dag senare var kampen över, kroppen tog slut och orkade inte mer. Det var en vacker dag med sol och blå himmel. Hon fick fri sikt uppåt mot sin herre.

Så brutalt passande, att några månader innan cancerbeskedet kom skriva tacktal till just dom.

Dom finns inte länge. Inte heller Lyckebo där lyckans hem varit. Nu är det farfar i hans lägenhet. Lilla, stackars farfar! 

Tänk när ens livskamrat lämnar jordelivet, då är döden för påträngande.

Markus Fagervall – Everything Changes